Måndag blev Tisdag och även denna dag bytes snart ut mot nästa. Dagarna går ibland otäckt fort och jag inser att det är ett lustrum sedan jag bestämde mig för att bli sjuksköterska. Firar genom att klämma i mig en semla dagen till ära, tvätta kläder och se på alla härliga, det som redan hunnit bli minnen från helgen. En tur till Uppsala vilket sannerligen var på sin plats. Fira att Johanna är en fantastisk person genom glatt umgänge å god mat. Njuta av Uppsala by night. Njuta av att vakna till råmande kor istället för tutande, swischande bilar. Men oxå störst och på tal om att tiden aldrig någonsin står stilla, hem för att krama pussa och få hjärtat att detonera av kärlek. Älskade barn du anar inte hur mycket du betyder alla dystra dagar och trotts att moster är hemsk som utsätter dig för massa påfrestande saker som inte är ett dugg kul i helvete (som att få ställa upp på diverse fotograferingar, typ femtioelva stycken om dagen) PUNKT! Jag älskar dig! Jag älskar er! Imorgon är det Onsdag. In vino veritas!

 

Och Hope.

 

Hemma dag 3. Ska väll inte klaga egentligen men huvudet är fortfarande trött. Fortsätter med dålig tv och pennan idag. Det snöade tydligen någongång under tiden jag sov. Det ligger blöta klumpar utanför fönstret som gråter nu när solen åter letat sig fram. Pölarna vittnar om att våren smyger sig på trotts allt.

 

Skulle vilja gå ut men har suttit i min koja sen i Söndags kväll och tvivlar på att jag orkar när jag inte ens förmå mig att åka å handla mat. Till frukost: müsli utan tillbehör. Lunch: rutten avokado. Middag: majonnäs. Ja ungefär så! Tar en kopp kaffe till och hoppas på att vakna till. Smile fick sig efter lite uppmuntran två nya kompisar. Love och Live.

 

 Kul att ni kikar in trotts att bloggen inte varit igång på typ 3år och tack för kommentarer! ;-)

Ligger fortfarande i sängen. Inte förmått mig att gå upp riktigt än. Idag är det huvudet som är värst. Avskyr att ha ont i halsen när man vaknar å. Det känns som att man är sjuk men ändå inte riktigt. Som att något bör bryta ut men väljer att ligga och gro å göra tillvaron miserabel.  När man inte tycker att något roar en mycket mer än 10 minuter åt gången då är det synd om en. Jag vill i alla fall tro det! För seg för att orka göra något. För rastlös för att inte göra något. Vilket läge...

 

Jag har återupptäckt gamla spelet backpacka fast i appformat. Det var jätte roligt tills det inte tillförde mycket mer. Ni vet det gamla vanliga.. pengarna tar slut, man har inte råd att resa någonstans, man får inte jobben man vill ha och när man väl får dem svarar man bara på frågorna genom att släntrianmässigt slå fingret på ett svar som låter rimligt utan att ens läsa frågan. Va i helvete!? Hur kunde jag INTE få jobbet som frukt å grönsakshandlare? Jag såg ju att det var en tomat!

 

Tänk så många minuter av sitt liv man lägger på onödiga saker. Jag syftar såklart till mobiltelefonen. Jag bestämde mig för en dryg vecka sedan efter att Facebook gjort ytterligare en "jobbig" uppdatering att, nu jävlar åker den bort. Sagt och gjort så var facebook appen borta från telefonen. Det mest besvärande var att det försvarade användandet av så mycket annat på telefonen eftersom jag är inloggad via Facebook på typ allt. När jag sen kikade in dagen efter och insåg att jag hade ca 25 nya händelser att titta igenom vart även detta ett bekymmer. Men till min stora glädje har jag insett att det går bra att gå in även via webbläsaren. End of story. Vart är jag påväg?

Så får Emma åter sin Mange... spegling av just precis denna dag för ett år sedan då Emma slöt sina ögon för sista gången. Tänk så oförutsägbart livet är. Att vi är där vi är på grund av små ytterligheter.  Att det inte går att dra slutsatsen att allt blir bra tillslut eftersom utgången inte alltid är den samma. För inte tusan kan man påstå att den historia som började som en saga slutar på ett sådant vis. Tjejerna har det förvisso bra men var det så det skulle vara? Ytterligheter va? Orättvisa säger jag. Det kan vara att händelser baseras på hur man bäddar. Att ytterligheter är val eller inte men framtiden blir vad den blir oavsett vad. Vi får alla ligga tillslut vare sig vi bäddat eller ej. Vila i frid älskade ni.

 

Idag är jag hemma från jobbet. Å tänk ny på jobbet skylten ligger snart i lådan igen för nu har jag vart här en månad. Jag som trodde att när väl pyamasen åkt på så förblir den på men icke. Inte kunde jag tro att det skulle bli en utmaning och utveckling så som sjukhuset testat mig. Jag som saknar nålar. Blod. Alla krångliga ord och den ständiga prövningen i att få ihop ett och ett till två. Men tänk socialförvaltningen. Det låter lite vuxet va. Visst gör det? Logistiken är sannerligen en pers och hypernevrokustiskediafragmakontravibrationer förekommer även här. Jag kämpar mer än ni tror och känner mig trotts allt vansinnigt mycket ny. Kanske är det endå så att även detta gör en grötig i huvudet. Så idag är soffan intagen och jag gör vad intelligensen räcker till. Dålig tv, penna och ett ljus för de som inte är hos oss idag. Home alone.