Så får Emma åter sin Mange... spegling av just precis denna dag för ett år sedan då Emma slöt sina ögon för sista gången. Tänk så oförutsägbart livet är. Att vi är där vi är på grund av små ytterligheter.  Att det inte går att dra slutsatsen att allt blir bra tillslut eftersom utgången inte alltid är den samma. För inte tusan kan man påstå att den historia som började som en saga slutar på ett sådant vis. Tjejerna har det förvisso bra men var det så det skulle vara? Ytterligheter va? Orättvisa säger jag. Det kan vara att händelser baseras på hur man bäddar. Att ytterligheter är val eller inte men framtiden blir vad den blir oavsett vad. Vi får alla ligga tillslut vare sig vi bäddat eller ej. Vila i frid älskade ni.

 

Idag är jag hemma från jobbet. Å tänk ny på jobbet skylten ligger snart i lådan igen för nu har jag vart här en månad. Jag som trodde att när väl pyamasen åkt på så förblir den på men icke. Inte kunde jag tro att det skulle bli en utmaning och utveckling så som sjukhuset testat mig. Jag som saknar nålar. Blod. Alla krångliga ord och den ständiga prövningen i att få ihop ett och ett till två. Men tänk socialförvaltningen. Det låter lite vuxet va. Visst gör det? Logistiken är sannerligen en pers och hypernevrokustiskediafragmakontravibrationer förekommer även här. Jag kämpar mer än ni tror och känner mig trotts allt vansinnigt mycket ny. Kanske är det endå så att även detta gör en grötig i huvudet. Så idag är soffan intagen och jag gör vad intelligensen räcker till. Dålig tv, penna och ett ljus för de som inte är hos oss idag. Home alone.